Fridz

Usch, där stod jag med honom i mina armar och jag trodde verkligen att han skulle dö just där, i mina armar.
Blå i ansiktet, blåa läppar, hela han såg ut som ett blåbär och han var typ medvetslös.
Han klarade sig iaf, men det var nära.
Efteråt kom chocken och tårarna rann ner för kinderna.
Fy fan, jag vet inte om jag pallar att se en människa dö...
Jag kanske borde byta jobb?
Hela kvällen har varit snurrig, man har sprungit runt som i ett chocktillstånd, och det är ju inte så konstigt iofs.
Om han hade dött i mina armar, hade jag nog fått dåligt samvete.