Fridz

Så länge jag kan minnas har jag haft utstående öron, ni kanske inte har tänkt på det, men det har jag.
Och när jag gick i småskolan fick jag höra det...
Men mina föräldrar ville inte göra nått av det, utan ville vänta tills jag var tillräckligt gammal att bestämma själv hur jag ville göra med det. Jag har skämts så mkt för det, gått med diverse huvudbonader såsom kepsar, mössor... rädd för vad folk skulle säga... Jag har lidit fruktansvärt mkt av det.

När jag var 13 år (1998) var jag på mitt första läkarbesök. Doktorn tittade och så var det såklart fotografering.
Tiden gick och gick och gick.
Februari 2006 gjorde jag min första operation, och när stygnen togs var jag riktigt nöjd.
Men efter ett tag så upptäckte jag att det gick tillbaka, alltså, det blev typ som det var innan operationen...
Januari 2007 var det återbesök och jag sa att jag var missnöjd med föregående operation, och ville göra om det.
Så, igår blev det äntligen dags för operation igen. 11 år från första besöket!...
Allt gick bra, men igår trodde jag att jag höll på att gå under. Var extremt trött, hungrig (hade knappt ätit på ett dygn) och mådde illa pga hungern. Sen hjälpte inte värktabletterna och det var inte roligt när bedövningen släppte.
Har sovit typ 4 timmar i natt, har fått ligga på rygg hela natten (jag kan absolut inte sova på rygg)...
Imorse ringde jag och sa att jag hade ont, att värktabletterna inte hjälpte alls o att det typ pulserar... så de tyckte att jag skulle åka dit, så det har jag gjort. De kollade lite grann, men tyckte att det såg bra ut änsålänge, det hade ju inte ens gått ett dygn... så jag fick starkare värktabletter och antibiotika.
Så, den 25e maj ska stygnen tas, och ni fattar nog inte hur mkt jag längtar efter den dagen...  :)

Såå, nu vet ni iaf hur det ligger till och ni behöver inte vara oroliga längre :)
Jag mår bra! :D